Träning vecka 47 – miniläger och generellt ganska tung känsla

Ytterligare några timmar in på mitt konto. Noterar att jag simmat en sträcka som motsvarar ett marathon sen  Ironman Kalmar 2015.
Ytterligare några träningstimmar in på Ironman-kontot. Noterar att jag simmat en sträcka som motsvarar ett marathon denna säsong. När det gäller veckans statistik ska jag poängtera att det inte helt stämmer överens med vad jag loggat på Movescount, men bättre med verkligheten. 

I veckan har jag hoppat över två pass men är nöjd med träningen ändå. Det ena passet hoppade jag på grund av att ”måste”-högen blivit för stor. Den högen avverkades, men påverkade även sömnmängden, vilket kan vara en av de bidragande orsakerna till att jag kände mig lite hängig och varm i torsdags, då jag valde att hoppa ytterligare ett pass. Vecka 47 var en planerad återhämtningsvecka, men min återhämtning blir ju såklart sämre om jag inte känner mig på topp – liksom extra nödvändig just då.

I helgen fick jag också in ett träningsläger på andra sidan Sverige. För mig finns det en risk med träningsläger, och det är att jag kört för hårt, då en av mina träningskompisar är en snabbare löpare, och gärna kör mer högintensivt. Det är lätt att ryckas med och visst blir man bättre av att köra hårdare och triggas av varandra men min slutsats är att det uteslutande är dåligt att köra för hårt då det påverkar min kontinuitet. Trots att vi bara tränade runt sju timmar från fredag klockan sex till lördag klockan tolv, så är det svårt att få in tid till att vara särskilt social eller göra andra aktiviteter – det tycker jag är synd. Träningsläger  över en helg innebär inte heller mer mängd än träning på hemmaplan, delvis på grund av att tid går åt till att resa och ställa om. Men, min slutsats från de senaste två åren, där det första året bestod av mycket träningsläger och det andra betydligt mindre, är att de bidrar till att hålla motivationen uppe, kräver planering av träningen och säkerställer en viss volym. Det är alltså värt det och antagligen en framgångsfaktor för mig.

Veckans mest udda är återhämtningspasset jag körde i tisdags. Körde passet med en vän (som ännu inte är triatlet, såvitt jag vet inte ens aspirerande) för att testa på en ny umgängesform. På grund av kapacitetsproblem på löpbanden fick jag köra 20-30 minuter på något som kallas treadclimber. Det såg ut som ett löpband men hade ett band för varje fot som började med ca 5-6 % lutning, i början av steget som man fick trycka ner utefter att man gick. Maxhastigheten var 6 km / h men det blev svettigt, och krävde koordination.

Samtidigt som jag kände mig odödlig i söndags kväll efter sista cykelpasset är jag oroad över att jag inte känner mig helt hundra. Det finns flera tänkbara orsaker, några är:

  1. Jag har haft och kommer fortsatt ha mycket att göra.
  2. Jag lyckas inte prioritera sömnen tillräckligt.
  3. Jag kör hårt med mig själv.
  4. Jag mår bättre och sämre ibland, oavsett om jag gör allt rätt (lite mer slumpartat).

Oavsett orsak, tills vidare kör jag på enligt plan, och kommer ta bort pass om det behövs. En av höjdpunkterna vecka 48 är ett cykeltest, men med tanke på hur träningen vart de senaste tre veckorna är jag osäker på min prestation. Det jag med säkerhet kan säga är att den som återkommer hit kommer få veta hur det gick.


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *