I helgen sprang jag Sävedalsloppet. 10 km. Det gick på 43:25. 1 sekund långsammare än mitt personbästa. Tiden är egentligen helt okej – inget att vara besviken över. Jag är besviken över något helt annat. Nämligen min förmåga att ge upp – eller brist på att pressa mig till max.
Pang. Pistolskott. Masstart och jag står i mitten av klungan. Det går för långsamt. Jag väljer ytterkurva och ser hur täten passerar ut genom grindarna, 200 meter framför mig. Efter knappt 400 meter. Det är en lagom stor folkmängd. Inte alls trångt men tillräckligt många för att kunna hänga på i något slags flöde.
De första två kilometrarna går i strax under 4:10 tempo och i uppförsbackarna känns kroppen tung. Funderar på om jag är sjuk. Ska jag bara ta detta som träning? Borde jag gå till doktorn? Känner jag inte ett litet tryck över bröstet? Ska jag bryta? Lyckas utan större svårigheter slå bort tankarna. Det blir tyngre och något mer uppför och jag ser hur km-tiderna försämras. Jag som tränat så mycket, varför känns det inte bra? Håll, jag har ju inte ätit sen 3 h tillbaks. Varför känns magen så orolig? Slår återigen bort tankarna.
Strax innan den sjunde km står min far och tar kort. Han ser mig inte, så jag viftar med armarna. Det går svagt uppför och den extra syreanvändningen som mina armar kräver känns med en gång. Att jag precis innan sprang i runt 4-tempo gör inte saken bättre. Håller modet uppe och kommer in på en raka. Pressar återigen upp farten. 4-tempo. Tittar på klockan och räknar. 43 minuter. Det borde jag klara. Inser att jag räkna fel. Men det kan gå. Det är inte långt kvar. Men det går uppför. Jag är trött. Inte jättetrött. Borde kunna pressa mig mer. Men jag nöjer mig. Under 4:30-tempo och jag är nöjd. Springer på, in på banan. Upploppet. Dags att spurta. Tiden stannar. 43:25.
Vad hände egentligen vid den åttonde km när jag gav upp? Var jag verkligen så trött att jag med rätt kunde kapitulera och nöja mig? I efterhand, nej, inte alls!
Det är tankarna som styr. Mental träning gör skillnad även på amatörnivå. 1 % förbättring och klockan hade stannat på 42:59. Framöver kommer jag att köra hårda pass där jag vill ge upp – men tänker positivt. Att jag klarar det. Och också klarar det (Detta har jag tidigare reflekterat över under devisen att allt blir som man tänkt sig). Väl på loppet behöver fokus vara på att jag har tränat för detta och därför måste prestera. Allt slit är för just det här loppet – och jag kommer att klara det.
Utöver det har jag en massa förbättringar att göra på min träning framöver, men det är en annan femma! Sub-40, här kommer jag!
Lämna ett svar