Springer in på målrakan. Lägger in en spurt. Inte så att jag förtar mig, men tillräckligt för att springa förbi ett antal. Tror jag. Målrakan vill jag uppleva med alla sinnen – drar ur hörlurarna. Plopp säger det. En av de små plastdetaljer som sitter längst ut på hörlurarna åker av och i backen. Saktade ner, vände, och plockade upp den. Några sekunder senare passerar jag mållinjen. Det är inte så jag brukar visualisera målgång. Men i mål kom jag. På tiden 3:21:23.

Man får ju med rätta undra varför jag springer ett Marathon på andra sidan jorden. Eller ett Marathon alls. En av anledningarna kretsar kring motivation och kontinuitet. Jag tror att kontinuitet när det gäller löpträning är viktigt. Och för att få kontinuitet behöver jag motivation. Det bidrar en tävling med. Under hösten har jag sprungit Göteborg Marathon (på halvmaradistans) och Finalloppet. Dessa lopp har inte nämnvärt inverkat på min träning, utan snarare vart en del av den. Två lite hårdare pass kan man säga, där jag tränat på kvällen innan och satt mig på cykeln efteråt. Det är lätt att distansera sig till dessa tävlingar på hemmaplan och göra det till träningar. På bortaplan går det inte att fly lika lätt.

Allvarets dimma tätnar. Det här är ingen viktig tävling, intalar jag mig själv. Känner jag smärta ska jag kliva av. Det handlar om att få ett behagligt lopp och att uppleva. Så går tankarna. Sakta smyger sig allvaret på. Jag vill få in ett pass på fredag och lördag, korta men snabba för att toppa formen, men jag befinner mig utanför mitt hemmarevir och accepterar att det blir svårt. Det behagliga har vunnit för stunden. Sakta kommer tankarna på frukost och kvällsmat in. Tävlingsmannen tar kontroll. Loppet går tidigt. Det handlar om att känna sig lätt men ändå ha energi. Frukost- och kvällsmelodin är banan, ägg och sportdryck. Tävlingsmannen blir lätt stressad på kvällen när vi inte kommer i säng förrän strax efter elva. Det kunde förvisso vart mycket värre. Vaknar två gånger. Första gången somnar jag om. Andra gången, strax efter två, får jag uppleva något som aldrig hänt mig förr. Jag ligger vaken och lyckas inte somna om. När klockan äntligen ringer, kvart i fem, stiger jag upp. Efter mindre än 3 h sömn. Det här blir som det blir, tänker jag. Det får gå som det går. Jag måste ta hänsyn till förutsättningarna. Att jag på två dagar ställt om kroppen och nu stiger upp innan jag normalt går och lägger mig.

Rycker med mig hörlurarna precis innan jag går till tunnelbanan. Något av en impuls. Ser några fler skynda till stationen. Tunnelbanan har öppnat tidigare bara för att transportera löpare. Det är allvarligt. Under hela resan tätnar allvarets dimma. Jag är på ett tåg fullt av löpare och några enstaka funktionärer. Rusningstrafik. Med löpare. Hittar ett säte och trycker på tung musik. Här är tävlingsbubblan. Total. Den är omöjlig att fly från. Det är allvarligt. Bestämmer mig för att 3:15 är en realistisk måltid. Inte långt senare säger det pang för den första av två startgrupper.

I den första startgruppen springer en annan av anledningarna till att jag är i Hong Kong. En gammal vän. Hon hörde av sig och frågade om jag ville springa när det var dags för anmälan. Där och då var det inte så allvarligt. Kan alltid ändra mig senare, tänkte jag. Anmälningsavgiften var inte hutlös. Ett antal semesterdagar kvar, lite funderande, ett stort behov av att ta ledigt och lite planerande senare var biljetten bokad.

Det kryllar av löpare, likt Göteborgsvarvet. Dem är överallt och det är svårt, om inte omöjligt, att fly från bubblan. Uppvärmning och sen är det dags för mig. Jag känner mig inte i superform. Det är inte som att springa på moln men jag är helt frisk. Det börjar regna. Stundvis öser det ner. Och här börjar tävlingen. 23.45 svensk tid. Jag startar långt ifrån först i startgruppen och får under hela loppet springa om andra. Har sett att loppet går över ett par broar och hört talas om en tunnel. Inga allvarliga tankar har ägnats åt att stigningen kan bli tuff. Loppet går fort, kilometer för kilometer besegras. Minnesbilderna är svaga. Det regnar, ibland mycket, ibland lite mindre, och jag springer på. Det går enligt plan och är inte särskilt jobbigt. Efter ett tag ser jag en riktigt häftig bro. Den sträcker sig upp i himmelen och kan inte annat än tillåta världens största fraktfartyg, för nu och all framtid (ok, den har en segelfri höjd på strax under 80 m, vilket kan jämföras mot Älvsborgsbrons 45 m). På den bron ska vi visst över. Jag tuffar på ganska bra. Andas med frekvens och flås men får ingen mjölksyra och ansträngningen är under kontroll. Det kommer fler tuffa stigningar och varma, långa tunnlar. Hittar ett par ryggar som jag hänger på. Det är utmanande att hålla tempot men inte alls plågsamt. Några, eller någon km innan halvmara-märket är banans högsta punkt och mycket nerför väntar. Här flyger jag fram och gör en km på 4:11. Känner mig stark för en stund. Tar in några minuter som jag förlorat uppför.

En bit innan 30 km (och någonstans runt 2:15-2:20) känns det fortfarande bra men här händer två saker. Benen och framför allt ena foten börjar kännas sönderslagna och jag springer ikapp ett tusentals halvmara-löpare. Det är naturligtvis inte omöjligt att springa om, men det är svårt. Tränger mig förbi och får något ont ord, trots att jag visat och talat om mina intentioner. Jag saktar ner och efter en stund kommer en tunnel som tar mig från havsytan till 30 m under den och tillbaks igen på 2 km. Tunneln är varm. Och motivationen börjar långsamt försvinna. Jag faller inte igenom totalt men det går långsammare, och långsammare allt eftersom jag närmar mig mål. Den där känslan av sönderslagna ben försvinner inte heller. Har för länge sen förlikat mig med att det inte blir 3:15, utan tänker bara på att jag behöver vara närmare 3:15 än 3:30. Det är ingen match och att pressa de sista km är inget jag gör. Tävlingsmannen är borta och jag har förlikat mig med en sänkt målsättning. Jag tuffar på och springer om många, speciellt när det går uppför, men håller inte något vidare tempo. En stund senare är jag i mål och får en riktigt fin medalj! Senare visar det sig att jag är 25:e i mål från startgruppen.

Det höll mer eller mindre enligt plan i drygt 30 km. Strava ger mig min bästa 30 k effort till 2:17:15, vilket är 4:35.5-tempo. I 30 km gick det alltså precis enligt plan, t.o.m. lite snabbare. Och även ifall jag i slutändan inte var i närheten av 3:15 är jag nöjd. Det finns framför allt fyra anledningar till det, vilka jag naturligtvis kunnat kontrollera bättre men inte gjorde:

1. Dålig anpassning till tidszon och långresa med allt vad det innebär
2. Avsaknaden av optimal uppladdning från ett träningsperspektiv (t.ex. hårda, men korta intervaller på fredag, alternativträning och lugn jogg på lördag)
3. Den ofantligt kuperade banan – min klocka visar en stigning på 490 m och 510 m neråt – en extra km i vertikal rörelse. Det går säkert att tvista om hur bra det stämmer. Har ingen aning om jag ställt in min Suunto på att använda barometertryck, GPS eller en kombination. Strava ger 669 m, men då räknar dem antagligen inte med tunnlar.
4. Start i en långsam startgrupp (där jag bl.a. fick springa ikapp halvmara-gänget och många från den tidigare marathon-startgruppen).

Under loppet drack jag sportdryck på varje station och mot slutet även lite vatten. Vid start kände jag ett visst behov av att vattna blommorna en extra gång, men jag klarade mig hela vägen till mål utan. Den lätta frukosten bidrog sannolikt också till att jag slapp toabesök av andra anledningar. Under loppet kände jag stundvis att jag druckit för mycket. Det hade mest troligt vart fördelaktigt med ett par gels istället för dryck på några av stationerna. Sportdrycken innehåller därtill väldigt lite energi (under 20 kcal per dl), och jag bör ha fått i mig runt 1 dl per station, som kanske kom varannan km. Arrangören bjöd stundvis på banan och choklad, men jag avstod. Sportdrycken kom i mjuka plastförpackningar med en pip vilket gjorde det lätt att dricka.

Träningsmässigt finns det som alltid mer att önska. Banan var förvisso tung, men om detta hade vart ett huvudmål för säsongen så borde jag löptränat mer och hårdare. Det positiva är att jag var hyffsat förbered, grunden fanns där, och tillät lite hårdare pass under föregående veckor utan att ändra det övergripande träningsupplägg som jag följer. På så sätt fick jag till en liten formtopp. Annars:

• Man blir ju bra på det man tränar och tittar jag bakåt så är det ganska klart att mina ben inte var helt förberedda på den ansträngning som loppet skulle innebära. Få eller inga hårda långpass över 25 km. Dessa hade inte behövt komma precis innan loppet men ett par stycken under några månader hade vart klart fördelaktigt.
• Generellt kan man ju också säga att hårda pass ger stor träningseffekt. Det finns ju naturligtvis en hel del parenteser, men skit i dessa. Min uppfattning är att långa intervaller (från ca 1 km och upp till 3 km, minst 10 snabbare än tävlingsfar på milen) ger många minuter på en riktigt hög ansträngningsnivå. De bygger form och uthållighet. Tittar man på min träning de senaste två månaderna har jag väldigt få riktigt hårda löppass, undantaget kortare intervaller som avslut på distanspass. Fler pass med långa intervaller, och kanske just de sista två månaderna, tror jag hade vart fördelaktigt.

En annan faktor som spelar in är min vikt. Jag gick ner några kilon under hösten. Ligger inte helt kvar dit jag kom men klart under där jag befann mig i somras när jag körde Kalmar. Inför Göteborgsvarvet och Kalmar är detta en aspekt jag behöver hålla koll på. Jag är till och med övertygad om att vikten kommer bli den mest avgörande faktorn för om jag lyckas springa den avslutande maran i sommar på 3:15. Speciellt med tanke på att jag kommer köra fler hårda pass framöver.

När det gäller de stumma benen, framför allt låren, har jag funderat på om det har mest att göra med farten eller distansen. Vad tror du?

Lite siffror – km tider, pulskurva och sånt

Tider från arrangören enligt nedan (och egen uträkning på km-pace):

• Official time: 3:22:59 (4:48.6)
• Net Time: 3:21:23 (4.46.36)
• 10 km: 0:48:14 (4:49.39)
• Half Way Time: 1:39:33 (4:43.11)
• 30 km: 2:20:35 (4:41.16)

Relativt stabil puls men vid 30 km börjar kurvan åka mycket upp och ned – och ansträngningen sjunker under snittet. Det hänger också ihop med löphastigheten som sjönk.

Strava-tabell med pace, GAP (grade adjusted pace) och elevationsförändring